Skanker.se’s nykomling Citty Costas levererar sin andra artikel för sajten. Denna gång tipsar hon bland annat om ljuva toner signerade Mwuana och Parham.

Jag heter Citty Costas och är skribent här på Skanker.se. Min första artikel för sajten kan ni läsa här. Jag kommer främst att skriva om svensk hiphop- och r’n’b.

Jag tänkte återberätta ett helt random minne, från en dag ur mitt liv – eller en stund ur mitt liv (minns inte exakta minuter helt ärligt) – och så tänkte jag skriva om lite annat, PLUS passa på att tipsa om lite bra musik. So, let’s go!

Det var sommar och jag promenerade mellan Axelsberg och Hägerstenåsen för att rensa tankarna. Jag gör ofta det, rensar tankarna. För att jag behöver det. Ofta. För mina tankar liksom flätar ihop sig, per automatik – den sekunden jag vaknar på morgonen. Men jag har lärt mig att hantera det, i stil med att mycket ensamtid krävs.

En kompis skickar en låt på Messenger och jag tycker tydligen inte den (låten, alltså) är bra nog att ens lyssna klart på, om jag minns rätt – men jag gillar artisten, direkt, och jag hade aldrig hört något av honom förut:

”Vem är Mwuana? Jag måste lyssna mer”, tänker jag och söker upp honom på Spotify.

mwuanaMwuana. Bild via Rodeo.

Jag fastnar direkt för en låt som heter ”Ensam” och med Mwuanas ord, om att jag aldrig kommer behöva vara ensam, började även ett smått patetiskt, eller snarare pretentiöst (p.g.a mitt ”mode”):

”Här går jag och är så himla deprimerad
och tänker djupa mörka tankar om djupa mörka saker.”

…duggregn att attackera mitt ansikte – som om jag inte hade nog med problem att jag hade gråtit bort mitt perfekt lagda smink cirka varje dag, hela sommaren. Typ. Fast nja – sommaren var ju rätt nice, när jag tänker efter. Men ändå typ.. Ensam, i perioder. För det blev så tydligt när han försvann.

Jag slår på Parham med låten ”Eller Hur”. Det är som om att jag älskar Parham för den här låten. Eller va? ”Det är som att jag älskar […]”.. Haha, vad fan menar jag? Äsch, det spelar väl ingen roll, eller hur?

parham-1
Parham. Bild via Elin Hedman PR.

Nu på senaste tiden har inte många tårar fallit, jag håller mig kall för det mesta. Eller jag ÄR kall för det mesta. Gentemot det mesta. Men försöker vara varm mot de flesta. Faktiskt. Men om jag inte tvingar mig själv att vara kylig ibland – så gör jag inte annat än gråter. För jag är emotionell. Det är något jag upptäckt är annorlunda med mig själv – människor, generellt, verkar inte vara speciellt känslosamma.

Men något som är nice är att svenska rappare är duktiga på att lyfta det faktum att det är coolt att sticka ut och vara annorlunda, även om man sticker ut på ett nördigt, konstigt eller märkligt vis – så är man ändå ”cool” – för att man sticker ut.

Jag tycker att typ.. Kapten Röd är grym på det.
Att lyfta, istället för att fokusera på det negativa.

Andra som jag tycker uppmuntrar och inspirerar till att våga sticka ut, på ett genuint/naturligt sätt (genom att man är sig själv, exempelvis), är Seinabo Sey, Naomi Pilgrim, Silvana! Och Cleo! Men nu måste jag lyssna på Dani M och Jacco’s senaste (tror jag?) släpp – ”Nån Annan”.

Jag ÄLSKAR instrumentalen också, den är fantastisk att skriva till eller liksom ha i bakgrund när man vill lyssna på musik men kanske behöver koncentrera sig. Ni vet, det där med att tankarna flätar ihop sig… Men aja, här är mitt sista tips för nu: Ana Diaz. Med låten ”Jag Kan Låta Mätaren Gå”.

Ni kontaktar mig enklast via camila.costas@outlook.com och ni hittar mer av mig på Instagram, Tumblr, Facebook och YouTube.

Lämna en kommentar

Kommentarer