Det är en lång intervju. Vi pratade i 90 minuter mer eller mindre oavbrutet. Den kanske är för lång för en intervju? Varför är den då så här lång? Jo, för att jag hade velat ha en så här lång intervju med Skander. Som fan av honom hade jag verkligen velat lära känna honom på ett djupare plan. Och det anser jag att intervjun lyckas skildra; en annan sida av Skander. Eller det kanske är felformulerat. En djupdykning i Skander. Han är en tänkare, och tänkare har alltid mycket som snurrar samtidigt, och hans svar lyckas få med den sidan av honom. Jag ska inte berätta mer om intervjun när den faktiskt finns att läsa nedan. Men jag vill berätta att denna intervju även är veckans ”veckans hiphop”-inslag. För att den tog tid att genomföra och ännu längre tid att göra läsbar, och för det faktum att jag är stolt över den. Så, nu kör vi.

Jag sitter hemma och klurar på frågor till Skander. Vad frågar man ens under en intervju? Vad vill folk veta? Vad förväntar sig den intervjuade att bli frågad? Jag kan ingenting om detta. Jag fick ett tips. ”Fråga sånt som du är intresserad av själv”. Oj. Då blev det betydligt lättare. Dimman som lagt sig över frågorna försvann. Jag skrev ner en lista på allt som jag ville veta om Skander. Så frågade jag de frågorna. Jag tog med mig datorn och begav mig till det kafé som vi stämt träff. 16:00 på Dirty Records café på Andra långgatan. Jag var nervös. Det är väl hela anledningen till att man gör sådant? Man är ett fan.
15:40 är jag där. Jag letar efter en plats där det sitter relativt lite folk och möjligen finns något eluttag. Relativ bra ljudisolering vore optimalt för micken också. Jag får en plats nära kassan och världens kanske högst låtande cappuccino-maskin. Jag var orolig för ljudet, men tänkte att det bör hålla. 15:55 kliver Skander in. Han ser mig snabbt och kommer fram. Han ska bara köpa en kaffe snabbt, sen kommer han. Framme vid kassan hör jag ”Vill du ha en sån här boll?”, frågar han mig. ”En boll? Vad för typ av boll?”, frågar jag halvt ställd. ”Dadelbollar. Vi testar!” säger han med ett leende. Det ger mig en väldigt varm känsla. Det lät så avväpnande. Efteråt bär han in våra dadelbollar och sitt kaffe och jag sitter framför med min egen kaffekopp. Jag noterar att han satte sig på den obekväma träbänken. Jag hade en naiv tanke om att han skulle sätta sig i soffan, lite som ett terapisamtal.

Innan vi startar intervjun frågar han först om mig. Vem jag är, vad jag gör och allt det där. Det är också avväpnande. Han bär den auran. Han är duktig på att lugna situationen. Han bär en visdom i sin empati och sin vilja att hjälpa till. Efter dessa små mikroögonblick inleder vi samtalet.

Vem är du?

”Jag gillar skivomslag”

Kan du definiera dig själv för våra läsare? Vem är du?
– Definiera mig själv? *Skratt*, du ska alltid vara så filosofisk.

Är det den uppfattningen du har fått av mig?
– Ja, jag gillar det. Mitt namn är Skander och jag gillar att skriva texter. Ärliga texter, på ett snyggt sätt.

Vi sitter här på andra långgatan i Göteborg. Det är en väldigt speciell plats här i Göteborg. Nibla och Ikhanas låt ”ingen annan” är delvis inspelad här på andra lång. Betyder gatan något för dig?
– Ja, det gör den väl. Jag har varit här mycket. Druckit och varit på Shelta mycket. Det är en del av Göteborg som man varit väldigt mycket på. Min mamma och pappa bor vid Järntorget. Men jag är inte här så mycket längre, som jag var förr. För fem eller sex år sen ungefär var jag här mycket mer.

Betyder kaféet vi är på något för dig?
– Det är ett soft kafé. Jag gillar skivor och jag gillar skivomslag jättemycket.

Samlar du på vinylskivor?
– 
Jag samlar vinyl men jag har ingen skivspelare. Så jag samlar omslag.

Du albumdebuterar den 10 mars. Hur känns det?
– Det känns sjukt. Det är speciellt för mig, jag älskar musik, jag har verkligen varit ett fan, så det är väldigt ballt att göra en platta.

Nedan följer en sträng frågor som, för mig, var väldigt fina att få höra svaret på. Det är något man skulle kunna kalla för den mörkare delen av intervjun, men för mig också bland de finare. 

”Sängen är ångestens borg”

Har tålamodet satts på prov de sista dagarna innan släppet eller är det skönt att det är en liten stund kvar innan det släpps?
– Plattan har varit klar ett tag faktiskt så tålamodet har hunnit sina redan, så nu känns det bara skönt att det finns ett datum. Jag har velat släppa den ett tag. Redan i vinter ville jag släppa den, innan nyår, men den har fått vänta.

Du har ju nämnt tidigare i intervjuer att ärligheten är grunden som din musik vilar på. Med den inställningen, hur blottad känner du dig nu när du släpper hela albumet?
– Jag har redan släppt några låtar som är väldigt utlämnande. ”Efter ikväll” till exempel. Så jag är bekant med känslan sen jag släppt de låtarna. Det är inte så farligt längre. Innan jag släppte ”Dont Panic” var jag inte alls van vid att göra det. Jag var väldigt nervös inför vad folk skulle tycka. Och det sa jag i en intervju för ett tag sedan också, det är som att ta ett steg. Och när man väl har tagit det steget så känns det lugnare. Man tänker liksom inte på det på samma sätt. Innan jag tog steget själv brukade jag lyssna på artister som Eminem eller Ken till exempel, och jag kunde tänka ”var är deras morsor? Får de inte skit från familjen när de skriver om droger och dekadens?”

Du tänker inte så längre?
– Inte sen jag tog det steget. Man måste våga släppa det bara. Om jag visar mina svagheter på ett fint sätt så kan jag göra det jag är bra på.

Är du en introvert person?
– Jag vill inte gå in på såna termer så mycket egentligen. Jag vill inte kartlägga mig själv och tro att jag är klar på något sätt. Det är klart att jag antagligen är en ganska introvert person men jag vill känna efter i stunden mest.

Hur tar du kritik? Tränger den in i dig eller är du kapabel till att släppa det?
– Det är väldigt mycket självkritik, tror jag. Om jag verkligen gillar någonting och någon annan säger att det inte är bra, så bryr jag mig egentligen inte. Om det inte är någon som står mig nära, för då måste jag tänka igenom det. Man bygger upp ett självförtroende när man skriver. Jag har egentligen aldrig haft det innan. Så om någons kritik ska röra mig i ryggen måste det vara någon jag känner. Jag har lätt för att gräva ner mig kring vad som helst, egentligen. Men jag valde att låta den tanken inte ta tid från mig. För tankar tar väldigt mycket tid från mig annars.

Hur skulle du definiera din musik? Jag har läst att du varit återhållsam med att definiera vad du gör som ”hiphop”.
– Jag är inte blygsam med att jag är ett hiphop-head. Jag älskar hiphop. Jag har lyssnat på hiphop länge och väldigt mycket. Jag kan dra lines från vad som helst. Men den musiken jag gör gillar jag inte att definiera. Jag måste kunna vara fri och göra vad jag vill. Men om lyssnaren vill kalla något jag gör för hiphop så varsågod. Hiphop har lite blivit vår tids popmusik. Om jag skulle släppa ”Dont Panic” för tio år sedan skulle ingen säga att det är hiphop.

Du verkar ogärna vilja klistra etiketter på din musik.
– Jag bryr mig nog inte egentligen. Det får kallas vad det vill. Jag älskar hiphop och jag gör hiphop, men vissa låtar är långt ifrån hiphop.

Hur mår du när du skriver dina texter?
*Skratt*, det är en relevant fråga.

Jag var på en konsert för ett tag sedan och såg en artist som också har relativt melankoliska texter, och han sa att han efter sina spelningar och under sitt textskrivande mår dåligt och då presterar som bäst. Så, hur mår du när du skriver dina texter?
– Om jag går in i studion och skriver, som jag gjort med denna plattan, med Albin (Nibla) är jag sjukt glad för jag älskar att vara i studion och att jobba med honom. Men det är ofta väldigt långsamma och melankoliska låtar. Jag kommer in i en viss känsla när jag skriver till sån musik och just i stunden måste man gå igenom saker som man egentligen inte vill ta i och då kan jag må skitdåligt. Det känns ändå jävligt bra när orden kommit ut.

Vad inspirerar den melankoliska musik du gör? Vad fyller den melankoliska inspirationskällan?
– Hela Sverige är ju ett melankoliskt land. Det ligger ju ett melankoliskt moln över Sverige. Speciellt över Göteborg. Det är inte bara jag som är sån här. Men hela min uppväxt har varit ganska full av melankoli. Jag har varit nere rätt mycket och jag har varit ensam mycket. Och jag tror det är där mycket av det kommer ifrån. Och jag tror ensamheten är väldigt utspridd. Många kan nog relatera. Det är ju sex månader man inte ser solen. Jag är ju nordafrikan, så jag behöver min D-vitamin.

I musikvideon till låten ”Efter ikväll” kan man se dig liggandes i en säng. Det verkar vara natt och man ser dig ligga sömnlös i sängen. Du vrider och vänder på dig i något som liknar ett ångesttillstånd. Kan nätterna se ut så för dig? Har du sömnlösa nätter?

Jag får nästan dåligt samvete när jag ställer frågan. Jag får känslan av att det låter som att jag försöker måla in Skander i ett hörn och ge honom en mörk stämpel. Så när han svarade på frågan snabbt blev jag förvånad. Frågan kopplar återigen bara till att det är en fråga som intresserar mig personligen.

– 
Ja! På dagen kan man sysselsätta sig med annat. Man kan umgås med folk och slippa tänka på vad man går igenom, men när man är själv är det inte samma sak. Och sängen är väl ångestens borg på något sätt. Så det är jättemånga nätter som är så. Jättemånga. Men jag tror det är väldigt utbrett som sagt; ångesten i Sverige.

Dags att lämna de mörkare intima frågorna. Det känns nästan förlösande att säga det. Jag ville nästan be om ursäkt för de intima och personliga frågorna. Skander verkar inte lika oroad som jag. Han nickade med ett leende och vi fortsatte. Det kanske inte var så hemskt för honom ändå! 

Vad lyssnade du på som ung?

Här väcks barnet i Skander till liv. Man ser i leendet att det finns mycket att hämta här. Musikens roll i barnet Skander kommer fram. 

-Ooff! Det har gått i perioder verkligen. När jag var sjukt ung var bara Michael Jackson. Bara. Och Guns ‘n’ Roses. Det var bara de två. Mest Michael Jackson. Jag älskade verkligen MJ. Jag dog för honom. Sen blev jag äldre och lyssnade bara på Bob Marley. Helt frälst. Jag hade Bob Marley överallt, Jag hade till och med dreads. Sen har lyssnat mycket på det som mina föräldrar lyssnat på.

NAS var en av dina förebilder som ung. Var det han som introducerade dig till hiphop?
– 
Nej, jag hade ju hört mycket hiphop innan som jag gillade. Gangstas paradise (Coolio) till exempel. Alla gillade ju Changes (Tupac) också. Men det var faktiskt GangStarr som var starten. GangStarr hade en låt med Scarface som hette ”Betrayal”. Den fick jag höra och sen var jag helt förstörd. Scarface röst när han kommer in i låten, den tog död på mig helt. Jag kan säga att det var den låten som frälste mig. Efter det så fick jag skivor utbrända av en kompis eller så gick jag till Bengans och lyssnade.

Du har goda minnen från Bengans?
– Ja, där var jag hela tiden! Det var liksom en speciell grej att gå dit när något nytt hade släppts. Jag köpte alltid NAS plattor när de precis släppts. Att bara gå dit och leta bland hiphopen eller soulen och lyssna igenom det. Det var nice!

Relationen till Nibla

”Vi delar kärleken till melankolin”

Albin ”Nibla” Hallberg, mannen bakom musiken till dina låtar, är ju din kusin. Jag har skrivit tidigare om hur väl ni verkar mötas i skapandet. Vad betyder han för ditt skapande?
– Utan honom skulle det verkligen inte låta likadant. Han är en jättestor del i min utveckling och mitt sound. Jag känner ju honom. Inte som man känner någon kompis, vi har ju känt varandra i hela våra liv. Han är väldigt speciell. Det handlar inte bara om mig, han gör det med alla artister. Han känner av mycket utan att man behöver säga allt. Samarbetet med honom är väldigt lätt. Jag kan säga något dumt till honom som han förstår. Jag kan säga något som ”jag vill ha något hastigt släpande” och han kollar på mig som att jag vore dum i huvudet men sen löser han det alltid!

Så det finns en slags telepatisk kommunikation mellan er?
– Ja, han läser in väldigt mycket. Han är en väldigt empatisk person. Han lär känna alla artister han jobbar med. Vi delar kärleken till melankolin i musiken också. Det går verkligen fort när han jobbar också. På fem minuter har han lyckats skapa något som man kan skriva på.

När ska Skander och Parham göra en Watch the Throne, a la Kanye och Jay med Nibla som producent?

*Skratt*, Wow. Det var en ball grej. Jag har inte tänkt på det. Jag har inte släppt min första än. Vi får ge det lite tid. Men visst, det är en fet grej. Grejen är ju att de satt på tronen och det är därför den heter ”Watch the throne”, jag är lite mer on the comeup. Men det hade varit fett.

Här kliver en vän till Skander in och ska köpa en skiva. Han berättar att han ska köpa en av O V Wright skivor på vinyl, och han nämner att han påminner om soulsångaren Otis Redding, fast han var aktiv tidigare än Otis Redding.

– Oof, min farsa mördade mig med Otis! Säger Skander. Han är min favoritsångare, lätt.

Efter lite diskussion kring gamla soullåtar går vännen för att leta reda på sin skiva och vårt samtal fortsätter.

 

Det metaforiska språket

”Jag vill ha lite av det vackra i enkelheten”

Är det metaforiskt berättande som du föredrar när du skriver texter?
– Jag vill inte allt ska vara beskrivande och direkt. Nu låter det kanske som att jag har en vetenskap bakom det, det har jag verkligen inte. Ibland kommer bara en rad som känns så lätt att det nästan är dumt och sen kan det komma en rad som är tvärfin med olika nivåer. Jag försöker göra det så det inte blir tråkigt. Jag gillar inte att läsa något snofsigt som är fylld med metaforer och svåra ord. Utan jag vill bara ha lite av det vackra i enkelheten. Speciellt när jag skriver om kärlek.

Vännen är tillbaka och det visar sig vara O Vs skiva ”Into something I Can’t shake loose) som får Skander att le stort och halvt skratta. De pratar lite om de olika låtnamnen som står på baksidan innan vännen ger sig av.

Sångkomplex

”Jag jämför mig alltid med det jag hör och gillar”

Har du fortfarande sångkomplex?
– Jag hade alltid det. Jag lyssnade på soul väldigt mycket. Speciellt i tonåren och jag började sjunga i något som kallas ”rock och pop” på vår skola. Man var ett band med någon lärare och jag var aldrig så bra på att spela gitarr eller trummor, så jag fick sjunga. Och då körde vi mycket Jimi Hendrix och Rage against the machine, men jag vågade aldrig sjunga någon soul för jag jämför mig alltid med det jag hör och gillar. Alltid. Så jag ville aldrig sjunga egentligen. Men när någon som jag gillar säger att jag sjunger fint betyder det väldigt mycket. När Seinabo Sey säger att hon tycker att det låter bra när jag sjunger betyder det mycket, för jag har stor respekt för henne. Då är det lättare att inte gräva ner mig själv.

Hur känns det i efterhand när du hör dina egna låtar?
– Jag tycker det låter bra. Jag skulle aldrig släppa det om det inte lät bra. Men det finns skavanker där som förhoppningsvis inte hörs av andra.

Så du har inga problem med att höra din egen musik?
– Nej, inte längre. Jag gillar att lyssna på mig själv.

På låten ”Stupid” visar du upp en rivigare röst, och för att hålla kvar vid liknelser så byter du ut melankolin mot schizofreni nästan. Hur kändes det att göra den låten?
– Jag pratar väldigt lågt. Och sjunger väldigt lågt. Ibland blir ljudtekniker på scen arga på mig för att det blir rundgång när jag sjunger för att det är så lågt. Så ibland måste jag upp ett steg och då blir det som det blir på Stupid.
Stupid var väldigt kul att göra. Även om jag har mycket mörker i mig så är jag verkligen inget vandrande mörkt moln, jag älskar att ha kul, och det var det med Stupid. Refrängen var freestylad och versen var väldigt kul att skriva. Att Parham och Lisa (Ikhana) ville vara med gjorde allt ännu bättre. Den är med på plattan också. Jag är väldigt stolt över den.

Att jobba med Mwuana

”Han är ett monster i studion”

Du gjorde en låt med Mwuana nyligen. Hur var det att jobba med honom?
– Jag träffade Mwuana för några år sedan. Han spelade på Way out West med RMH och de körde paranoja innan den var släppt. Jag var ganska tankad då men jag tyckte den hade ett riktigt drag och var jävligt ball. Han var rå. Och jag kände inte till honom innan jag såg honom där. Jag gick fram till honom efter och snackade lite och han var väldigt ödmjuk och väldigt schysst.

Det fanns en kemi?
– Han var nice, men anledningen till att vi började jobba ihop var Nibla. Han kände Mwuana sen innan och spelade upp lite av mina låtar för honom. ”Efter ikväll” till exempel och Mwuana diggade det. Så han kom ner till studion och vi chillade lite. Han är ett monster i studion. Jag har aldrig sett något jobba som honom. Han arbetar snabbt och hårt. Han är sharp. Han kan skriva på plats bättre än de flesta kan under skriva fyra, fem dagar.

Det kan bli mer från er i framtiden?
– Vem vet? Varför skulle man stänga en sån dörr? Han är bland de fetare i Sverige. Jag har haft lyxen att jobba med bra folk som jag diggat och varit fans till.

Svensk hiphop

”Det fanns en tid då jag var väldigt inne på Timbuktu”

Är du ett stort fan av svensk hiphop?
– Om man ska se över hela mitt liv har det varit mest amerikansk hiphop. Fransk hiphop. Men det fanns en tid då jag var väldigt inne på Timbuktu.
Jag fastnade redan innan första plattan tror jag. Det beror inte på att jag är hipster utan för att jag är gammal * skratt *. Och då var han ändå ganska gammal när han debuterade. Jag älskade hans grejer. Skånskan passade väldigt bra i svensk hiphop. Nu efteråt har det kommit mycket bra artister. Jag lyssnade mycket på HMSV när de släppte, även Erik Lundin, Mwuana och mina khos Överklass, Bennet-bröderna och Parham. Själv började jag skriva på svenska 2011-2012. Det var mest på engelska innan.

Många av våra svenska rappare säger att de bytte till svenska för att de aldrig lyckades fånga den grundkänsla de sökte på engelska. Var det samma för dig?
– Jag hade lite paus från att skriva och sen när jag kollade tillbaka på det jag hade skrivit på engelska, var det många verser som jag gillade men jag var inte i närheten av NAS. Det var så jag tänkte. Min bästa vers är inte ens i närheten av NAS bästa vers. Jag kommer fortfarande skriva lite på engelska men jag inser att jag inte kommer bli nästa Kendrick (Lamar). För det är deras språk. De kan inte skriva på svenska som jag gör och jag kan inte skriva på engelska som de gör. Jag kan inte bli bäst på engelska.

Det är ändå en stark tävlingsinstinkt. Är du en vinnarskalle?
– Nej, jag vill bara känna att jag kan. Inte för att säger att jag ska bli bäst, men jag vill bara känna att jag inte gör detta halvdant. Jag vill bli bättre hela tiden. Jag behöver inte alla andras bekräftelse.

Det är en stark självsäkerhet du har.
– Alltså, den byggs upp och den raseras lika fort. Jag tror på vad jag gör. Jag tror på att jag kan göra bra grejer men så tvekar jag inför varje grej också och undrar om jag kan göra det igen. Tänk om jag inte kan skriva längre, eller tänk om det bara var tur? Såna tankar följer mig också.

Finns det en undermedveten konkurrens mellan dig och Parham?
– Nej. Om jag ska vara ärlig så finns det ingen som är där Parham är. Jag har känt Parham länge. När han släppte Pojk så steppade han upp sjukt mycket. För mig är Parham i sitt berättande och i sitt flow helt galen. Jag ser ingen tävling där. Han har inspirerat mig väldigt mycket till att göra min grej.

Att jobba med Seinabo Sey

”Seinabo räddade den”

Seinabo Sey gjorde att du väckte ”Missförstå mig rätt” till liv igen efter att den legat på is ett tag. Hur kommer det sig?
– Det är en väldigt personlig låt. Men det lät fel. Jag stod i studion utan att någon lyssnade eller spelade in mig och och jag kunde inte ställa in micken så rösten lät bra. Tyckte hela låten lät för repetitiv. Jag lyckades också ta bort en hi-hat när jag försökte fixa något, så beatet blev ännu släpigare.

Du råkade ta bort den?
– Ja, jag kunde inte programmet. Så jag kom åt en knapp bara. Men det blev kvar så i originalet. Så allt kändes fel, även om jag gillade texten. Men den kändes för personlig och enformig för att göra något åt. Så Seinabo räddade den. Jag är väldigt stort Seinabo-fan. Jag har gått på hennes konserter själv för att höra henne. Om jag får ett samtal från Albin där han säger att Seinabo vill sjunga en av mina verser så blir det en jättestor grej.
Jag och Ikhana fick vara förband till henne på konserthuset. Det var en sjuk grej för en göteborgare som släppt en låt. Helt plötsligt stod man på konserthuset inför tusen personer.

Gick det för snabbt?
-Nej. Det var skitkul. Det gav mig så mycket.

Hur trivs du på scen?
– Jag var jättenervös först. Men jag älskar att vara på scen. Jag kan dock inte ta när det inte låter som jag vill. När autotonen sticker iväg åt ett håll eller blir rundgång blir jag jätteosäker. Jag vill att det ska låta bra, och inte vara en artist där folk går därifrån och säger att det inte lät lika bra live. Det är en stor upplevelse att se någon man gillar live.

Hur känns det efter ett gig?
– Jag har lite svårigheter med det sociala. Jag är inte så van. Det är en konstig grej. Man står på en scen och hela rummet kollar bara på dig. Och du berättar historier om allt du har inom dig och sen ska du gå ut och mingla med de här människorna som du inte känner. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga till dem. Men jag håller på att lära mig. Det blir väldigt intimt på scen. Jag kan må illa.

Innan också?
– Om det är något jag inte gjort förut. Då blir jag nervös å ett bra sätt den senaste tiden. Innan var det väldigt jobbigt. Som mest nervös var jag på Debaser på Parhams första konsert i Stockholm. Då var jag så nervös att jag inte vet vad jag gjorde, min röst darrade så mycket att jag inte kunde hantera den. Den bara stack åt helvete. Det var det sjukaste. Det var jättemånga rappare i publiken. Seinabo var där. Då kände jag inte henne heller.

Är du traumatiserad efter det?
*Skratt*, Ja! Det var sjukt! Men det gav mig kontakt med många. De gillade det! De gillade effekten av hur jag blev. Min panik på scen. Men jag var nervös för jag hade inget namn då. Det var Parhams publik men jag ville ändå att de skulle gilla min musik också. Om man går ut där och ingen diggar det, vad ska jag göra då?

Dina mest spelade artister på Spotify, vilka hittar vi där?
-Skander. Skander är högst upp. Jag lyssnar oförskämt mycket på mig själv.

I vilket syfte?
– Jag vet inte. När man inte släpper på länge vill man bara höra om det är bra eller inte. Det är en självbekräftelse tror jag. Ena dagen gillar man inte alls en låt men dagen efter funkar det perfekt. Innan var jag inte alls bekväm med att höra min egen röst. Så i början var det mest att jag behövde vänja mig vid att höra min egen röst.
Annars har jag gått tillbaka mycket. Jag lyssnar mycket på DMX mycket nu. Jag har börjat träna och det är bästa träningsmusiken.

Den nya hiphopen vs den gamla hiphopen

”Pac fick en att känna någonting. Han får fortfarande folk att känna någonting”

Hittar man Drake och The Weeknd på din lista?
– Ja! Jag är influerad av dem. Jag älskar Drake, speciellt gamla Drake. Frank Ocean, när han kom, sköt av mitt huvud. Han är så grym. Den första delen av The Weeknds trilogy är också helt sjuk. De åren 2010-2011 gjorde mycket. Kanye släppte MBDTF 2010, och sen hittade jag Kendrick 2011 och Drakes Take care, The Weeknd och Frank Ocean på en gång. Jag älskar det melankoliska soundet. De var så mörka. The Weeknd sjöng ju bara om droger och sex.

Den nya hiphopen eller hiphopen back in the day?
– Jag kommer lyssna på NAS och Jay när jag blir gammal, men jag kan inte säga att någon rappare innan Kendrick Lamar är bättre än Kendrick för mig. Som jag ser det är han en av de bästa någonsin. Jag har inte lyssnat mindre på Drake än DMX. Det behöver vara något som låter som det ska göra 2017. Vi kan inte gå tillbaka till 94, även om vi vill. Man kan inte bara göra gamla grejer. Om man inte är helt flippad. Helt överdrivet bra på det man gör. Om du är helt överdriver bra på beats och raps kan du göra vad du vill. Du kan göra något nu som lät som att det hade lika gärna kunnat komma 92.

Har du något exempel?
– Nej..

Okej…
– Jo, jag har ett exempel. Joey Badass på Waves. Det lät som en låt som kom 93-94. Inte för att han är världens bästa rappare men viben är som nittiotalets.

Jag läste på Genius idag om att Joey Badass påstod att han var en bättre rappare än Tupac någonsin var.
– Jaså?

Triggar det hiphopälskaren i dig?
– Jo lite så. Såna grejer kan jag tröttna på. Det är Pac. Man behöver inte säga något mer. Snacka inte om Pac. Pac var mer än människa. Jag fattar inte när folk säger att han inte var lyrisk eller en dålig rappare för det är inte sant. Han var helt sjuk. Pac fick en att känna någonting. Han får fortfarande folk att känna någonting. Jag älskar Pac. Ingen är Pac.

Då var vi klara, detta var min första intervju. Hur har jag skött mig?
– Du är väldigt skön, och jag tycker det är ballt att du liknade mig vid Ingmar Bergman innan du ens hade sett omslaget till skivan.

Det är en känsla din musik ger mig.
– Det är en enorm komplimang. Stämningen i hans filmer är galen. Jag älskade Fanny och Alexander som ung, även om den skrämde livet ur mig. Att du skrev att det var likt Bergman precis innan jag släppte omslaget för första gången var sjukt!

Tack Skander!

– Tack!

Skanders debutalbum ”Hon” är släppt sen den 10 mars och finns att höra på Spotify, bland annat.

Sina Sultani

 

 

Lämna en kommentar

Kommentarer