Photo: Yonatan Berhane

När började din musikkarriär?

Jag började spela in 1974, när jag gick på college. Men det hela började 1981 med Wa Do Dem i Jamaica, den första låten. Och här är jag idag, fortfarande bang ding ding.

Hur blev Eek-A-Mouse reggaelegend?

Jag har alltid älskat att sjunga, började redan som femåring. Min lärare sa åt mig att sjunga hela tiden, du vet, konserter på skolan innan lov osv, jag sjöng och de älskade mig så… Jag sjöng en dag med en kompis och vi skrev texter, när jag inte längre kunde hitta ord så började allt “bang ding ding deng deng”. När jag senare började sjunga igen ville alla mina vänner höra bang deng deng.

Och så namnet Eek-A-Mouse. Jag fick namnet från en tävlingshäst som hette Eek-A-Mouse. Detta var i början av 70-talet. Varje gång jag satsade mina två dollar vann hästen så mina bästa vänner började kalla mig Eek-A-Mouse, och jag hatade det. Så nästa gång sa jag ”Ok, hästen, loppet nästa vecka kommer jag inte att satsa några pengar”, men Eek-A-Mouse sprang i ledningen igen. Så jag bestämde att nästa gång ska jag satsa mycket, men så gick hästen i pension.

Vad tycker du om dagens reggae jämfört med när du började?

Det är annorlunda, du vet, mer datorprylar idag, men reggae är unikt. Överallt hittar du olika stilar, exempelvis Brasilien har modinha, samba, bossa och det är bra att det finns olika stilar. Jag har inga problem med det. Men alla young folks, de gillar Mouse, så det är lugnt.

Back in the days med Bob Marley

Vi kände varandra sedan jag var tio år gammal. Jag spelade in två låtar med honom, med band. Efter att jag gjort låten Noahs Ark på Wa Do Dem-albumet och Bob kom tillbaka så berättade han att han gillat låten i England. Efter det började han kalla mig Bang ding ding. Varje dag när hans barn kom hem från skolan, Ziggy Marley och hans lillebror och två systrar, sa de ”Mouse, gå ingenstans!” innan de sprang upp för att hälsa på deras pappa. Sedan kom de direkt ned till mig och jag sjöng för dem. Rita Marley brukade säga ”MOUSE, ge dem inget weed!”

Bob älskade när jag sjöng, jag var hos honom nästan varje dag och alla mina vänner från Trench Town fanns omkring honom. Men nu verkar det som jag och Marley-pojkarna inte kommer överens längre, och även Rita, eftersom de vänt ryggen till Trench Town. Bob Marley sa Trenchtown Rock, I’d never turn my back, men de gjorde det. “I’d never let the children cry”, så jag är där för barnen där nere. Jag skickar många barn till skolan från tidig ålder. Jag vill inte kalla det välgörenhet, och ingen tvingar mig, men du vet om jag inte gett häromkring så… Och du vet Rita Marley, jag vet inte vad hon gör, aldrig gått i skolan, aldrig badat i en pool, aldrig gjort någonting, så jag kan inte backa dem längre.

Så… Jr Gong såg mig i Kalifornien och sa ”Mouse, jag har en sång, jag har gjort en låt”, ”OK?” svarade jag, ”Khaki Suit” hade han gjort. Det skulle vara en liten turne och videoinspelning och jag skulle få betalt, men så blev det inte, du vet. Så jag var hård mot dem denna gång, det är som det är, man kan inte göra allt för att vara snäll. Jag är som deras pappa så jag hatar dem inte, men jag har fått mitt wake up call. Titta på barnen nere i Trench Town, de behövde dem. Det var även en gång då Bunny Wailer gick in Tuff Gung Studio, Marleys studio, och de sparkade ut honom, haha, hur bra var det? Ja, det är mycket tveksamt som händer. Jag ifrågasätter Marley-familjens förmåga idag. Om deras far varit här skulle han tagit hand om mycket. Bob Marleys favoritsångare var Dennis Brown, och jag frågade Ziggy Marley ”Varför inte ta Dennis Brown på turne?” De ville inte göra det, han ville vara stjärnan själv. Inom reggaemusiken finns alla typer av hycklare. 

Berätta om Khaki Suit och Damian “Jr Gong” Marley

Det är historia idag men jag ifrågasätter dem, du vet. Se dig om i Jamaica, när du är artist från Jamaica sjunger du inte för pengar eller bli berömd, du sjunger för visum för att komma ut eller resa i världen, haha. Men trots allt finns det en hel del pengar i detta, så one day, one day, man vet aldrig. Sången samplades av mig och Roots Radics. Producenten betalade en kille i studion, lämnade oss för att komma tillbaka par timmar senare, och låten kunde då redan presenteras för honom. Så det var vi som gjorde allt. Jag använde min röst som ett instrument. 

Kommer det att bli en rättslig sak?

Jag vet inte hur det blir med det… Kommer det så kommer det, du vet. Kanske kommer de en dag och säger “Mouse, här är din del.” Men jag är inte okej med dem. Speciellt eftersom du vet att de är, menar jag de … de beter sig som om de kontrollerar reggaen. De sa till mig att jag är bannad från reggae. “Banned from reggae, banned, banned from reggae”. Haha, hårda ord. Sedan Ziggy Marley kom in i musiken tror de att de kontrollerar musiken. Vad för typ av familj tror att de kan kontrollera musiken? Jag vill att de ska bidra till Trench Town, och ta hand om dessa barn. Se på Trench Town, the Marley center, det ser ut som Aleppo, som en krigszon. Om vi tar hand om barnen, gör något, kanske Trench Town blir stort en dag. Bob Marley gjorde Trench Town känt, Trench Town ska se ut Las Vegas, inte som dagens Aleppo.

Vilket budskap vill du ge till the kids of today?

Var dig själv, var ett original. De kan ta allt ifrån mig, men de kan aldrig ta mitt bang ding ding. Var klok, älska matematik, fysik och vetenskap. Utbildning är nyckeln, ibland jag ser barnen i Jamaica som går till skolan varje morgon. Jag kliver upp klockan 7 på morgonen, för jag vet att de behöver lunchpengar. Det är inte mer än 200 jamaicanska dollar, vilket är cirka 20 amerikanska cent. Jamaica kan vara ganska tufft ibland, om du inte kan få det att gå ihop måste du ta hand om saker, du vet, det är det. Jag är inte rik men jag måste ge, jag hade kunnat vara rik, men jag ger allt. Om för snäll var ett brott skulle jag sitta inne länge, haha.

Vad har du för budskap till nya artister som vill vara lika närvarande och äkta efter decennier i reggaebranschen?

Man måste hålla sig till programmet. Jag tror inte att jag är en stjärna, du vet, och jag är inte famous, jag är fa-Mouse. Skämt å sido, när du kommer till showen – publiken, de är de viktiga, titta på dem, kom inte dit med en plan. Interagera med publiken och de kommer att älska dig, de kan se rakt igenom dig. De ser dig inte med ögonen stängda så öppna ögonen, utmana dem, de kommer att känna din energi. Ibland känner jag mig trött backstage och vill sova, men så fort jag går på scenen så, bam, får jag energi.

Jag får min energi från folket, de ger mig liv… de ger mig liv. Publiken är en del av showen, de måste få komma till konserter och känna att de är… de är stjärnorna. De får också sjunga i mikrofonen. Jag är naturlig, du vet att jag planerar ingenting, det är det.

Vad känner du för moderna samhällets smartphone-publik?

Ja… det är tekniken nu, och de vill posta på Facebook eller Twitter, alla dessa sociala medier, ”Jag var där med Eek-a-Mouse lalala”. Det är något jag sett på många telefoner och det är vackert, jag gillar det.

Var får du inspiration till din otroligt unika musik?

Jag är bland människor, utan att vara exklusiv eller inklusiv, bara tar det lugnt. Det är där det händer, dessa människor är texterna, vad de säger, hur de ser ut, vad jag ser. Sedan sjunger jag om det. Jag kan tänka ”Okej, jag ska skriva mig en något om detta senare”, och ibland jag gör det. Jag samlar information och rapporterar det som CNN.

Var får du inspiration till dina melodier?

Jag får min chans ibland när jag är på scenen och dim dum dum dum dum, men det är ingen sång, bara melodi. Precis som kaffe väcker dig på morgonen, men jag har aldrig tänkt på detta innan du började ställa mig alla dessa frågor.

Berätta om din familj.

Jag har en son i USA. När han var tre år gammal han läste encyklopedin, 5 år gammal hoppade han över förskoleklass, i första klass läste han 12:e klassens matematik och vid 15 års ålder var han topp fem i USA i matematik. Han fick det bästa från båda sidor, daddy black and mommy white, haha.

Är han musikalisk?

När han var 5 eller 6 år gammal sa han: ”Pappa, jag vill vara på scen”. Så jag stod på scenen och han tog mikrofonen från mig och sjöng bang dang deng deng deng. På Youtube kan du se honom på scen med mig. Men jag har inte tvingat in honom i musiken, för du måste välja din egen framtid, du vet.

Träffar du honom?

Det är politik bakom det, politik, en massa saker som pågår där. De gömde honom från mig, så det har gått åtta år nu. Han borde vara 18 år nu. Jag tänker på att släppa ett album kallat Spoken Word, där jag vill prata om allt som hänt mig. Bland annat var det en vän till mig, Jim Buss, han är Lakers basket ägare, som verkligen ville ha min unge. De ville ha honom så pass mycket att de vill ta honom ifrån mig. Han sa även ”Mouse, jag ska sätta dina pengar i en Trust fund under fyra år tills du kommer tillbaka”, men sen så visade det sig inte finnas några pengar. Så mina pengar var slut men det är okej. Man får inte vara för naiv eller lita på alla, jag måste tänka på det.

Det är en fin egenskap att lita på människor.

De kan inte stressa mig. Men det som är menat är menat. Jag tror att innan vi föds är livet skrivet av Gud. Gud kanske säger att ”OK, du kommer att bli rik”, men Gud kommer inte att berätta att de kommer att ta det ifrån dig snart. Men han lämnar dig inte, han kommer se till att du får det tillbaka. De gjorde sitt bästa för att stressa mig, de tog alla mina grejer, alla kläder, allt, för en unge. Jag såg dem på TV en gång, en episod av min fru och barn på en reklamfilm, där en kvinna säger ”Kan jag få honom? Han är så smart!”

Jag kände att det kunde vara en del rasism också, jag var den enda svarta mannen som hade en unge i den skolan och läraren pratade inte ens med mig. Jag vill inte prata om det, jag vill vara fri, jag är aldrig fri, men det är vad jag vill. Jag vill inte prata om det på scenen, jag tar inte med mig politik på scenen. Uppe på scenen känner jag mig fri, bryr mig inte om jag bär på smärta, för när jag går upp på scenen så känner jag det inte längre. ”One good thing about music, when it hits you you feel no pain”, sa Bob Marley. I got him. Jag gillar den här intervjun, känns okej att berätta. Av vad som hänt mig skulle många människor begått självmord, sånt här dödar människor. Men det är fel, musiken är lösningen.

Planerar du att släppa ny musik?

Ja, vet du vad? Jag har nästan 60 eller 70 nya låtar. Det finns en kille som jag gjort musik med, hemma hos honom. Jag gjorde tre låtar och han hade redan några låtar för mig, över 20 stycken. Vi får fixa en i taget. Det finns även människor jag arbetar med här, alla behöver få lite Eek-A-Mouse. Jag skulle ha gjort det tidigare men jag är alltid upptagen på turné. Men jag ska släppa något album. Ett nästa år, kanske två. Jag tycker om att arbeta med unga människor, ni håller mig ung, ger mig ung energi.

Vad tyckte du om den svenska publiken under denna turné?

Riktigt nice, det är lite annorlunda överallt men det är inte så mycket mer än språket som skiljer sig egentligen. De flesta människor älskar Mouse. Jag försöker behandla alla som om jag var deras bror. Igår kväll (Örebro) var jag i publiken och det kommer fram en kille, slänger armarna om mig och skriker ”JAG ÄLSKAR DIG MOUSE!”. Jag får får tydligen igång dem. Sedan gick jag på scenen: okej, ”Är du redo?”, “Redo”. Det är som på film, du vet. Vissa artister är mycket blyga, men Eek-A-Mouse är inte blyg, jag har gjort detta länge. Det är jag, ni vet, Eek-A-Mouse bang ding ding since 5 years old.

Reggaekulturen växer i Sverige…

Så reggaemusiken växer i Sverige? Då kommer jag att hänga kvar länge. Jag ser små barn på mina spelningar, bara 4-5 år gamla. Jag är 50 nu, men jag bryr mig inte, jag kör åtminstone 20 år till. Det är bara hålla sig i form. Det kom fram en pappa och sa ”Mouse, min dotter, man hon älskar dig, hon kan dina låtar” och frågade sin dotter ”Berätta för Eek-A-Mouse vilken låt du gillar!” och hon sjöng ”Biddi bang bang biddi …” Jag älskar barn…

Sverige är fullt av reggaeälskande barn, de fyller våra små reggaefestivaler.

Det är så reggaen växer, det är det bra. Vad har ni för festivaler?

Största är Öland Roots, på en ö i skogen, kom dit!

Hook me up, jag är redo! I en skog? Jag är redo, hook me up, säg till dem att jag är redo.

Hur många gånger har du varit i Sverige? Var det länge sen sist?

Jag var här sist 2010, och jag tror jag kommit hit många gånger i början av 80-talet, tror jag. Jag älskar Sverige, och Sverige älskar mig.

Förra veckan hade du turné med Leafnuts och Junior Natural. Har du träffat dem tidigare?

Nej. Jag gillar dem, de är coola. Riktiga talanger, och ödmjuka. Är du ödmjuk så kommer du gå långt. Se dig inte som en stjärna, folket är stjärnorna. 

Du lämnade Sverige förra veckan men kom tillbaka, varför?

Folket vill ha vad de vill ha. Jag hade ett par dagar ledigt, så de tog hit mig igen. De bokade en show och promotade i tre dagar, och många människor kom.

Har något du vill säga till svenska reggae lovers?

Åk till Jamaica och have a good time. Dessutom gillar jag svensk öl. Jag gillar öl, vin också. Jag gillar den stora, mörka svenska ölen. Det är en mycket vacker plats, Sverige.

Vad tycker du om den svenska vintern, vädret?

Jag gillar det, det är kyligt. Jag gillar snö, det är bara klä på sig vinterkläder och sedan är det lugnt. Och barnen gillar snön, jag ser dem leka. De har på sig vinterkläder, det är så gulligt. Ert tågsystem är också nice, jag gillar det. det är mycket utvecklat. Jag önskar Jamaica var så, och att vi hade ett sådant tågsystem.

Ett sista ord, vad du vill att Sverige ska ta med sig av den här intervjun?

The Eek-ology, the Eek-sperience. Eek-A-Mouse-ism är fred, kärlek och var glad. All we are saying is give weed a chance (trallar på John Lennons Give Peace A Chance)

 

Lämna en kommentar

Kommentarer