Hej!

Wow, kärleken efter inlägget om Erik Lundin är verkligen galen! Jag vet inte om jag har en tendens att bli alldeles för sentimental men det gör mig bortom tacksam att få höra så fina ord. Tack till alla fantastiska framtida artister som skrivit till mig för att representera sig själva eller tipsa om någon annan! Det hoppas jag att ni aldrig slutar med! Det är så mäktigt!

Denna vecka tänkte jag köra ett ”best of”-segment kring en artist som givit mig mycket igenkänning. Jag går inte in på hans förmåga att författa, raderna jag kommer att citera visar detta. Istället ligger fokuset denna vecka på vilka tankar dessa rader väcker hos mig och många andra. Han besitter den egenskap som många dessvärre brister i, och jag själv tränar väldigt mycket på i mina texter; nämligen att inte skriva folk på näsan. Man behöver inte vara solklar med allt, det räcker med något lite mer abstrakt som ger folk möjligheten att koppla ihop tanken själva, och om de misslyckas är ingen skada skedd, för det påverkar inte låten negativt. Men det påverkar väldigt mycket till det positiva om man skulle lyckas lösa ekvationen själv, och försätter lyssnaren i ett mer intimt förhållande med artisten. En ”inget att förlora”-situation, på något sätt. Så varför inte lyfta fram en så fin egenskap? Mina damer och herrar; Parham.

Ska börja med att säga att det känns rätt onödigt och tråkigt att stämma in i hyllningskören bakom Parham just nu. Han har hyllats sen han släppte ”Pojk” och hyllningarna fortsatte bara när ”Hemma här” kom. Men, det är ju ändå en väldigt aktuell del av mitt musikliv. Parhams musik speglar ofta mina diverse humör och det faktum att vi båda har en del gemensamma faktorer gör hans musik viktig för mig. Så gör er redo, för jag ska precis ta ton och ställa mig i hyllningskören. Jag tänker att jag plockar ett par godbitar ur ”Pojk”, ”Hemma här” och en rad ur singeln ”Allting med dig”, och låter tidigare samarbeten med diverse artister ligga kvar i skuggan. Då kör vi!

”Ung blatte med en blondin i kungsparken”

Citat från: Snurrar runt feat. Allyawan. Album: Pojk

Alltså, detta är talande för ”en ung blatte”. För det sätter verkligen ord på vår identitet. Vi identifierade oss, i tonåren, först och främst som blattar. Det var vad vi fick höra att vi var, så vi såg oss som det! ”… med en blondin i kungsparken”. Ni anar inte hur surrealistiskt det var när vi var ute på stan med en ”svensk” tjej. Det var som att vi var undercover-agenter. Som att vi lyckats infiltrera motståndarsidan och lyckats få deras förtroende.

Jag skriver ”vi” för att jag vet att jag delar detta med många för att vi har talat många gånger om det, men jag har all respekt för att vissa människors berättelser är en annan, och att till och med Parhams är en annan, detta är endast min tolkning och min igenkänning.
Men det var verkligen galet. En blondin. För många av oss invandrarkillar var ”blondin”-grejen sagor ur berättelser. Det var som att vi visade att vi också fanns när vi gick på stan med en blond tjej. ”Kolla. Kolla bara. Ni kallade mig blatte. För denna vackra blondin är jag ingen blatte. Hon kallar mig vid mitt namn”. Det var för bra för att vara sant. Även om många av oss kände oss så malplacerade i den situationen för den var så extremt obekant.
Pang! Den raden var en homerun, för jag vet att den väcker många minnen för väldigt många och behöver inte mer än sju ord.

”Fotbollsplanen; blev alltid vald sist på den”

Citat från: Snäll kille. Album: Pojk

”Åh herregud. Sina. Säg Sina. Sina. Säg Sina. Sina. Säg Sina”. Skräcken. Ni anar inte. Här tappar Parham nog många. Många av er blev inte en av de sista i något som startade som en mäktig linje av potentiella spelare men mynnade ut i ett sorgligt streck av osäkra och överviktiga pojkar. Många av er var snabba, andra kunde skjuta hårt och några av er var etablerade målvakter. Några av er var fan inte ens duktiga, ni var bara omtyckta.

Men. Några av oss var inte snabba, kunde inte skjuta hårt eller var inte en av de etablerade målvakterna och några av oss var inte speciellt omtyckta. För oss var denna ceremoni ett helvete. Och den jävla skiten skedde flera gånger varje dag. Jag jobbar i skola idag, och ser att samma rutin fortfarande lever kvar när man ska välja lag. Detta är egentligen något av det mörkaste som man kan finna i skolans atmosfär. Att bli vald sist är enormt, även om barnet ser oberört ut. Man får indirekt veta att man är sämst. ”Du blir nu vald för att jag MÅSTE välja dig. Du är allt som är kvar”. Jag tror att jag nästan hade mått bättre om alla i laget först kom fram och bekräftade att jag är lagets sämsta spelare. För då hade det redan varit ur världen, och jag hade kunnat hålla med. Jag hade inte behövt spela med vetskapen om att alla vet det, men ingen vågar säga något. För om de bara hade sagt det hade jag ju kunnat hålla med och visa att jag inte tror att jag är någon Zlatan! Du kan få vara Zlatan!

För ett tag sedan träffade jag en kille från min barndom. Vi spelade fotboll tillsammans när vi var unga grabbar. Jag sa ”Shit, minns du hur snabb du var? Det var helt galet när du tog fart. Du kallades alltid ’den snabbaste killen’ i laget. Det var så alla beskrev dig”. Hans svar? ”Ja, men du var ju alltid den snälla killen”. Han menar ju väldigt väl naturligtvis. Men snäll är ingen egenskap som är till din fördel på en fotbollsplan.
Så, ja. Det finns en del mörker i denna korta rad. Men den talar till mig väldigt mycket.

”Kanske vill vi bara förnyas”

Citat från: Opel Kadett. Album: Pojk

Ni ska få ett sammanhang. Han räknar alltså upp den eventuella övergång folk gjorde i livet till motsatt riktning. Plugghästen gick och blev poppis. Den blyga tjejen ingen ville kyssa blev vildast av alla. De coola kidsen coolades ner i denna kyla, enligt Parham själv. Folk hamnade i något slags förvandlingstillstånd. Vi blev vad vi inte var. Kanske vill vi bara förnyas. Vi kanske inte var något som ansågs vara dåligt. Vi kanske inte ens var speciellt missnöjda. Men vi ville inte förbli samma. I mitt fall; jag växte upp som ”blatte”, därför blev det väldigt viktigt att jag lärde mig behärska det svenska språket på ett välformulerat sätt. En slags hämnd.
Det är ju ett vanligt fenomen, att man vill bort från det man ansågs vara som ung. Jag har sett det hos många, men vad tyder det på? Betyder det att kategoriseringen som finns bland barn, av naturliga skäl, är skadlig egentligen? Eller betyder det att den bara är skadlig för vissa barn? Känsliga barn? Är den ens skadlig, eller förstärker den bara vår vilja att förvandlas? Jag vet inte, men känslan av att ”kanske bara vilja förnyas” finns ju där ändå. Därför är de nya chanserna vi får i livet så viktiga. Dags att välja gymnasium för er unga, det är en chans att förnyas. En ny arbetsplats: en möjlighet att förändras. Det är ett gyllene tillfälle. Som i alla fall jag har älskat.

”Säger saker som ’när ska vi gifta oss?’ när vi går loss på skit som förgiftar oss”

Citat från: Eller hur. Album: Hemma här

Nyckelkänslan här är förmodligen inte vilka minnen som väcks, utan den bisarra tanken på att vi faktiskt gör detta. Vi investerar så många kvällar i gift av olika kaliber. Alkohol och droger. Under deras rus vill vi även gemensamt investera i en eventuell framtid. Missförstå mig inte, jag är inte nykterist. Jag tycker bara iden är fascinerande. Att vi pratar om en framtid som förmodligen skrämmer oss väldigt mycket under rus som kroppen vill bli av med. Vi förgiftar oss och snackar om att gifta oss. Vi försätter vår kropp i ett läge som kan döda oss, och under det pratar vi om vad vi ska göra i framtiden. Så vackert på något sätt. Det är en sorglig ironi. Men jag älskar det. Jag är själv en person som älskar att prata om eventualiteter i framtiden under rus.
Det är en snabb rad, lätt att missa. Inget som åker in under första lyssningen. Men när den sätter sig väcker den tankar. Fint, Parham!

”Gör mig galen, vet inte vad som styr mig. Så jag välter möbler, väcker grannar, vem bryr sig?”

Citat från: Håller mig vaken. Album: Hemma här

Haha, yes. Mhm. We’re about to go there! Känslan. ”Vem fan bryr sig?” Så jävla djurisk och äkta. Känslan av att blicken svartnar och känslan av total sammansmältning tar över. När allt annat försvinner och det bara är vi två. Hela jordens rotation hänger på att vi finns här just nu. Det finns ingen drog i världen som kan mäta sig med den känslan. När två människor smälter ihop till en enda enhet i varandra. Det är så jävla starkt. Min kärlek till den raden är oändlig! Ska nog kanske låta en rätt konkret rad vara konkret. Så…. Nästa!

”Jag till och med går Ikea med dig”.

Citat från: Allting med dig

Tycker raden är rätt rolig mest, egentligen. Jag hatar Ikea. Jag ser det som en personlig tjänst och en uppoffring för alla jag går dit med. Det vill jag gärna tala om för personen också. ”Jag avskyr att vara här” säger jag på diskreta sätt. ”Jag är här för din skull. Jag hade inte gjort det för vem som helst” säger jag på mindre diskreta sätt. Det är ju kärlek, trots allt. Att göra rätt tråkiga saker tillsammans. Det värsta är kanske att det inte ens är speciellt tråkigt när man är där med en speciell person. Det är faktiskt till och med rätt kul ibland.
Jaja, alla rader kan inte vara fyllda av stjärnglans och bebisskratt. Vissa rader får dig bara att skratta och bli lite varm i kroppen. Detta är ju en sådan. Den är mysig. 

Veckans analys blev kanske lite mer transparent från min sida än många av er hade önskat. Men det är ju trots allt mina tolkningar och mina tankar som är den lins som lyrikerns texter reflekteras ut ur, så det får ni ta. Så här ser mina tankar ut när jag hör dessa fantastiska rader.

Hoppas att ni tyckte veckans läsning var någorlunda underhållande. Om inte så ber jag om ursäkt. Vi hörs om en vecka!

Sina Sultani

Lämna en kommentar

Kommentarer