Veckans hiphop: Kartellens ”Ånger och Kamp Del. 2”

Jag vet inte, å ena sidan så vill man ju bara kunna spela cool och ge ett snabbt och känslokallt ”tack” för den fina responsen. Å andra sidan vill jag med tårar i ögonen verkligen understryka hur fin mänskligheten är. Får kanske finna ett mellanläge. Ni är fantastiska. Förra veckans inlägg om ett par av Parhams rader fick så mycket kärlek. Totala främlingar har skrivit och sagt att det var en underbar läsning. Så.. Tack!

Idag gäller det ett album. Ett album jag avskydde redan innan det kom ut. Ett album jag VISSTE skulle vara fylld av drog- och vapenglorifiering. Ett album som skulle sända ut vidriga signaler för att frontfiguren i gruppen kan inte bättre än så. Han är egentligen ingen duktig låtskrivare, han var som jag; han växte upp med Eminem och 50 Cent i lurarna, men hans omständigheter gav honom möjligheten att kunna kopiera stilen som bra som möjligt och skapa sig ett namn på det sättet.
”Albumet kommer vara skit, för att det tidigare albumet var skit, för att låtskrivaren är bara ett missriktat vilset barn utan minsta respekt för det faktiska låtskrivandet”, så gick tankarna. Han verkligen ingen respekt för hantverket. 

Sen kom albumet. Ånger & Kamp Del. 2. Och jag blev tystad. Hårt. Jag minns fortfarande känslan av nederlag. De som känner mig vet hur mycket jag hatar att vara sen på bollen och att inte ha koll, så jag försöker ha så bra koll som möjligt på saker som intresserar mig. Och när jag hörde ”förortsbarn” var känslan av sorg påtaglig. Inte för att låten är sorglig, utan för att denna talang hade lyckats gömma sig från mig. Det kändes som att Solna barnkör började sjunga ”För du hade feeeeel, ja, du hade feeeeel” istället för ”vi är förortsbarn”.  Jag minns att jag övervägde länge att texten skulle ju kunna vara skriven av någon annan. Jo.. Förvisso, men rösten vandrar ju hand i hand med textens budskap. Sorgen som i ilskna låtar ligger latent tas behärskat fram i sin rätta stund av Sebbe. Fan. Okej okej, vi kollar nästa då. Shit, ”Fallen ängel”. Med Syster Sol..? Jag älskar Syster Sol. Ännu ett nederlag. Och ”svarta duvor & vissna liljor” släpptes som singel tidigare och den tyckte jag var fantastisk! Sebbe framstod till och med som rätt cool.
”Så SÄPO, är ni med? Här kommer ett hot till!” Kaxigt! Men våldsglorifierande , som sagt.
”Kungsgatan med Soran; hade jag varit med, hade jag tagit järnröret och lagt dom i koma alla tre”.
Bra låt, fina budskap, om man bortser från att Sebbe ville lägga halva Sverigedemokraternas partistyrelse i koma. Men Sebbes teatrala gester som blivit så signifikativt för honom finns där. Men det ter sig bättre nu på något sätt. Han menar allvar. Men albumet fortsatte på detta spår. Det känns som att hela albumet skapades för att få mig att skämmas.

Den inleds med ett av Olof Palmes tal. En av mina idoler. Det är ett starkt tal. Jag trodde aldrig att Sebbe ens hade hört någon politiker tala i något annat sammanhang än att samla stoff till hat. Talet börjar, musiken spelas lugnt i bakgrunden. Palme talar om de privilegierade barnens längtan till sommaren. ”De ser fram emot en sommar med språkläger, segling, ridning och allt vad det nu kan vara”. Man får en slags mysig sommarbild här. Inte alls hotfull. Två sekunder efter tjuter ett högt horn. Samma horn som tjuter i scener i filmer där stämningen plötsligt blir väldigt hotfull. För helt plötsligt säger Palme ”…. å andra sidan har vi de människor som lever med knappa ekonomiska marginaler” TJUT. Snälla, tvinga mig inte dissekera låten om du inte hört den. Gå och lyssna på första låten och kom tillbaka i så fall. Vi andra väntar.

Vad gör tjutet då? Hur går Palmes röst från att vara berättande, faderlig och hoppfull till att plötsligt bli outhärdligt läskig? Jag avskyr fortfarande den delen i låten. Något starkt händer i mig. Jag fylls av ett mörker. Det ger mig en inblick. I förortens sommarlov. Där tar talet slut och låten tar vid. Snabba elektroniska ljud fyller det tomma vakuum som fanns i Palmes talpauser. Sebbes röst tar också vid. Den låter annorlunda. Den vill verkligen förmedla något. Den skriker ”LYSSNA”. Han bjuder inte in. Han våldgästar ditt hem. Han är uppe i ditt ansikte. Första gången jag hörde ”underklassmusik” ville jag spy. Den var som en jävla käftsmäll. Jag visste inte var jag skulle börja. Det gör jag nog fortfarande inte. Den smäller upp allt i mitt ansikte för ocensurerat och den använder så effektiva medel för att göra det.
Jag säger ju det. Albumet skapades för att ge mig en örfil.

Nästa låt: ”Trolltider”.
Kanske inte den vassaste på skivan men ändå en ny Sebbe. Insiktsfull. Så medveten om sin egen destruktivitet. Så reflekterande. Vem fan är detta ens?

Så fort” med Dani M.
”Det går så fort, här i min port. Papporna på krogen, mammorna på soc. Från en gata till en cell, det var skottlossning ikväll”. Skojar du eller? Jag vill gråta. Dani låter trasig när han sjunger stycket. Detta är så mörkt och hemskt, men jag kan inte sluta lyssna.

Längtar bort” med Myrna och Chrippa.
Vad ska jag skriva? Jag är fortfarande mitt i stormens öga. Myrna och Chrippa monterar ner mig bit för bit med sina röster och Sebbe ger mig dödsstöten med sin ”livets-hårda-skola”-röst och sina rader. Dock vet jag inte om det är Sebbes text eller Kinesens. Men detta handlar om min relation till Sebbe. Så, låt oss.

Förortsbarn” med Solna Barnkör.
Min favorit på albumet. Jag tröttnar aldrig på den. Lika stark varje gång.
”… som barn såg du grannen injicerade tjack, stimulerad max en kvart och sen källaren fick bax”.
Sebbe, jag ger upp. Du är otrolig. Du skildrar förorten så direkt och utan att be om ursäkt. Du behövs.

Jag ska inte gå igenom fler av låtarna även om det hade varit väldigt mysigt. Hade velat skriva en A4 om varje låt och vad den väckte i mig. Poängen är väl att det gjorde verkligen ont att se Sebbe växa i mitt sinne. Jag har en ofantlig respekt för detta album. Det ska poängteras att ”Slutpläderingen” inte alls är, enligt mig, lika bra. Inget är lika bra som Ånger & Kamp Del 2. Låten till sitt ex, låten till sina barn, alla politiska texter, alla skildrande berättelser, allt smälter samman till en perfekt massa. Jag lyssnade igenom skivan senast igår.

Veckans inlägg blev lite kortare, och det ber jag om ursäkt för. Jag gillar själv de långa inläggen med omfattande analyser. Men veckan har varit fylld av flyttförberedelser och studier, så längden på inlägget blev dessvärre lite lidande. Nästa vecka kör vi på som vanligt! Tack! Låt mig avsluta med en rad ur ”förortsbarn”. 

”Det är så det går, psykos: mitt sinnestillstånd. Dom i villorna gör sitt och vi gör inte som dom”

Sina Sultani

Lämna en kommentar

Kommentarer