Hej! Jag ber om ursäkt för att den senaste uppdateringen av ”Veckans hiphop” tagit sin tid. Det beror inte på något konstigare än diverse C-uppsatser och övriga skoluppgifter. Men nu är den tillbaka! Så tack för tålamodet!

Jag sitter vid köksbordet och bläddrar igenom min spotifylista där jag har alla mina svenska favoriter. Jag funderar lite på vilken av alla dessa artister, album eller låtar jag skulle kunna skriva om. Det finns så många som förtjänar utförliga musikaliska eller språkliga analyser. Sen finns det vissa som drivits in i en genom enbart upprepning under en viss tid i ens liv. Jag tänkte skriva om ett album idag som nästan finns i mitt DNA endast på grund av hur mycket jag lyssnade på det under en sommar.

Jag hade en kompis som alltid nämnde årtal när han hörde en låt. Det var nödvändigtvis inte året låten kom ut, utan det var sommaren som han förknippade låten med. Jag spelade upp en låt och han sa alltid ”sommaren 08” eller liknande. Det tyckte jag var väldigt fint på något sätt. Att ha en låt förknippad med en hel sommar. Men jag trodde inte jag hade en hel sommar förknippat med en specifik låt eller ett specifikt album. Men det har jag ju. Det starkaste är nog Looptroop Rockers ”Mitt hjärta är en bomb”. Shit. Sommaren 2013. Ska det verkligen kännas så vemodigt att lyssna på sådana låtar igen? Som man har placerat ihop med en specifik tid. En väldigt fin tid. Sommaren 2013 var skitfin. Jag hade folk jag älskade runt mig, vädret var toppen och vi ägnade dagarna åt roliga aktiviteter bara. ”Men wow, Sina! Du gjorde roliga sommarsaker under en sommar med dina vänner! Spännande!”. Ja, fast.. Det är ju inte bara det, eller hur? Det är bara en fläta av perfekta minnen, och soundtracket till flätan är just detta album. Nu sitter jag och lyssnar igenom hela albumet igen. Det har jag inte gjort sedan 2013. Vemodet finns i hela albumet märker jag nu. Jag har nog dragit mig för att skriva eller tänka på detta album, det känns lite för sorgligt. Men jag kan väl berätta om vad varje låt gjorde för mig. En djupdykning i mitt psyke, då kör vi! 

Aldrig

Aldrig var låten som sticker ut mest från albumet. Jag tror att Aldrig kom som singel innan hela skivan släpptes. Det känns konstigt varje gång jag lyssnar på den. Alla fina minnen strömmar igenom mig, men det känns som en tid som är borta sen länge. Oskuldsfull. Jag relaterade till den. Vilken 21-åring hade inte gjort det? ”Lyssna aldrig på dem som säger till dig du aldrig kommer bli nåt”. ”Tappa aldrig ditt hopp”. Låten gav sommaren 2013 ett lätt samvete. Vi skulle bli nåt. Vi ska ha så fett kul och vi ska bli nåt fett stort. Det var låten vi spelade när vi blickade ut över Göteborg de sena sommarkvällarna.

Hårt mot hårt

Kapten röd inleder med en sampel ur ”en miljon nollor”. Shit, vilken start. ”Sätta hårt mot hårt som innebär att sätta hårt mot hårt”. ”Är så sjukt trött på att bli spottad på”. Jag brann! Looptroop började sjunga om ett förakt mot något jag också föraktade starkt under många år. Svensson-livet. Jag föraktar det förvisso fortfarande, dock med lite mer rimliga mått. Sommar-samvetet var ännu mer lättat nu. Nu sa de till mig att inte ens tänka tanken på att rätta in mig i Svensson-ledet. ”Fan heller, jag ska bli en jävla rockstar”. Det var fortfarande bara öppen bana för att ha så roligt som möjligt. Det ska sägas att jag arbetade på förskola under denna tiden. Och jag älskade verkligen det arbetet. Att arbeta med barn varje dag var så underbart. Det var inte så jävla rockstar, men jag mådde bra!

I låten sjunger de om hur samhället arbetar för att skära bort barns karaktärer. Att göra dem personlighetslösa och ”rätta in dem i ledet” var målet. Detta var en uppmaning till mig. Jag måste se till att varje barns personlighet växer och frodas och blommar som aldrig förr. Mina barn ska inte behöva tumma på sina personligheter en centimeter. En unge ville bli en monstertruck när han blev stor, han ville alltså inte äga en, han ville BLI en. Det var mitt uppdrag att se till att det blev så. Jag anammade en stark hippiementalitet ett tag i pedagogiken, haha. Så, att påstå att musik påverkar mig direkt är milt sagt.

Den obekväma tystnaden

”Jaha, nehe, jaha, nehe, mhm, jo då så att”. Alltså, denna låten är helt briljant. Hand i hand med mitt hat för Svensson-livet gick något som jag hatade ännu mer! Nämligen kallprat. Det gör jag fortfarande. Alla som känner mig vet att jag dör inombords när jag måste kallprata. Att jag ofta undviker sociala sammanhang där jag måste kallprata med främlingar. Jag kan inte fokusera på samtal som inte intresserar mig alls, vilket är en hemsk egenskap. Man måste kunna fråga människor om deras arbete och barn för det är viktigt för dem, men min koncentrationsförmåga brister helt i det läget, om det inte är en person som intresserar mig. Och här kommer en låt som helt oavkortat handlar om ett förakt mot döda samtal och obekväma tystnader.
Det var för bra för att vara sant. Nyss fyllda 21 år och passionen flödar starkare än någonsin. Har de skapat ett album om mitt liv? Jag behövde inte ursäkta mig längre för min kassa koncentration kring samtal, jag kan bara förklara för personen att det är sådan jag är. Vilket naturligtvis är väldigt otrevligt, att säga till en annan människa att man är genuint ointresserad, men då tyckte jag det var okej, för Looptroop kände också så. Jag var verkligen stärkt i min rebellroll.
Idag bär man människors känslor i åtanke också, och vill trots allt inte såra någon annan.
Så låt mig bara passa på och be om ursäkt till folk jag sa spydiga saker till i tron om att jag var en fritänkande konstnärssjäl. Och tacka för att ni inte slog mig för det också såklart! Looptroop made me do it.

Priset på allt

De vet priset på allting, men inte värdet av någonting”. Tror inte ens jag behöver utveckla vad denna låt gjorde med mig. Paradoxalt 2.0. En kille som var sneaker- och klädberoende gick runt och sjöng om att de rika vet priset på allting, men inte värdet av någonting. Jag exploderade av känslor när jag lyssnade på dessa texter. Just denna känns det också svårt att lyssna på idag, för den betyder så mycket för mig och den är så starkt förknippad med specifika minnen från sommaren 2013. Och låten har en mörk prägel så här i efterhand. Jag vill gärna inte lyssna på den. Känslan är för påtaglig.

Med facit i hand

Här är Kapten Röd också med. Han sjunger i refrängen ”Jag ser mig själv när jag ser dig, dom har ingen aning än. Vem kunde tro att mina fel var det jag skulle bära som en krona? Jag ser en rebell där i spegeln, men alla tvivel drar i dig. Jag ser mig själv när jag ser dig. Något annat väntar på dig”. Därefter börjar de blicka tillbaka till sina ungdomstider och de sjunger till sig själva som unga med uppmaningar om att allt kommer lösa sig, ta det lugnt. Vemodigt återigen. Jag är medveten om att jag inte snackar om en sommar som är väldigt långt bort. Fem år är inte så mycket. Det är tillräckligt nära för att jag ska minnas varenda känsla jag upplevde i samband med musiken, men också tillräckligt långt borta för att jag ska kunna se en konkret utveckling.

Oavsett vad som händer

Oavsett vad som händer kommer Looptroop alltid vara bästa gruppen

Universum

Jag vill måla allt de gråa, jag vill måla universum, jag vill måla solens strålar, låt mig bara blunda en stund”. Jag tror vi gjorde det den sommaren. Vi målade fan allt.

Efterfest

Arrangören kan ringa snuten, vakterna kan skicka ut mig, de kan stänga om fem minuter, men natten är inte slut än. Var ska vi länka upp sen? Ge mig numret, jag skickar sms:en. Vem styr upp efterfesten – för vi tänker aldrig gå hem

Sina Sultani

Lämna en kommentar

Kommentarer