Hej!

Tack för att ni hittat tillbaka hit igen. Och tack för era fina ord återigen. Veckans hiphop skrivs denna vecka ur en lägenhet i Amsterdam. Det bör väl inte utgöra någon större förändring egentligen, men textens utgångsläge förändras ju. Känslorna är mer närvarande på något sätt. Solen skiner och folk är glada. Det är många festivaler i Amsterdam denna helg. Jag är med vänner. Spellistan med mina svenska favoriter spelas högt. En låt katapulterar mig tillbaka till en sommarkväll 2016 då jag såg en livespelning som var helt otrolig. I hennes ära skriver jag veckans artikel. Men först ska jag naturligtvis skicka er in i mitt känsloläge den dagen.

Det var festival i Göteborg. Kulturkalaset. En magisk vecka där vädret alltid träffar rätt. Restauranger öppnar stånd på gatorna och det finns scener i olika storlekar för artister som ska uppträda. Öltält klär små olika platser runt innerstaden. Det är helt magiskt. Musik överallt, mat överallt och alkohol överallt. Människor överallt. Jag älskar människor i festivalsammanhang. Jag älskar kulturkalaset. De som känner mig vet att jag alltid avsätter den veckan helt. Jag ska se varje konsert som jag ens är lite nyfiken på. Jag vill se allt. Schemat för veckan släpps ju självklart i förväg. Och det var massa bra artister. Några som jag inte brydde mig så mycket om, men gärna hade velat se. Det var två dagar i rad som såg ut så här; Silvana Imam ena dagen och Miriam Bryant andra dagen. Båda ska spela på götaplatsen; den största konsertanläggningen för hela festivalen. Silvana ska spela först. Dagen efter Miriam. Vi gick och såg Silvana. Grym! Shit vad intensiv hon är. 3/5. Miriam Bryant dagen efter. Eeh.. Hon kändes trött. Hon kände nog av att Silvana varit där kvällen innan. Hon hade symfonikerna med sig. Göteborgs symfoniker. Du behöver knappt vara bra för att symfonikerna ska lyfta din musik till nya höjder. Men det gick inte. Jag är inget enormt fan från början, men jag hade lite förväntningar ändå. Så vi lämnade. Känslan var antiklimaktisk. På väg ner från avenyn kollade jag schemat i telefonen. Hmm. Maxida Märak ska spela i cirkustältet längre ner på avenyn. Jag har ju ingen extrem koll men hon är ju galet cool. Vi testar.

Jag tog fram pluntan fylld med whiskey jag hade i väskan och vi köpte några öl innan vi satte oss bland de andra i tältet. Det är inte jättemånga som får plats här. En bråkdel av Bryants och Imams publik på avenyn.

När vi sätter oss har Maxida redan börjat. Det håller på att mörkna ute. Maxida sjöng ”Rebell”. Tror jag. Jag var berusad. Men jag vill inte att berusningen ska få stjäla något av känslan jag vill förmedla. Rebell öppnade upp mina ögon. Den refrängen är stark. Galet stark. Och verserna är så hårda. Nu i efterhand förstår jag att den låten speglar Maxida. Efter att ha följt henne intensivt sen den dagen förstår jag att hon har en väldigt skör och känslig sida, som är väl skyddad och omhändertagen av hennes brutalt hårda sida. Det var mellan dessa två känslolägen Maxida slängde oss hela tiden. Det blev för mycket ibland. Hon sjöng ”Matrix”. Hon golvade publiken. Vi möttes i den råaste formen av hiphop. Folk reste sig ur sina platser och drog sig närmare scen. Man började inse att man vill stå för detta. Det drog åt helt rätt håll. Jag satt dock fortfarande. Efter Matrix började hon jojka. Här brast det. Hon hade väckt ett monster med sin råa hiphop och sen lade hon alla i säng med sin jojk. Jag var så fylld av känslor. ”Mimmies jojk” sjöng hon. Mimmie är hennes syster. Hon skrev jojken efter att hon fått veta att Mimmie blivit misshandlad av sin dåvarande kille. Jojken stod henne väldigt nära hjärtat. Det märkets. Hon blottade sig på scen, efter att ha rappat om att ”du kan säga vad du vill om mig. Hitta på en saga, skriv en fucking dikt om mig” .

Det här fortsatte hela vägen. Jag var Hulken. När hon spelade sin hiphop blev jag rasande och det kändes som att mina kläder skulle slitas upp. När hon jojkade fick jag samma känsla som inträffar när Hulken blir Bruce Banner igen. Han är tom och helt färdig. Där var jag. Hon släppte ut oss ur tältet som Hulken dock. Hon avslutade med låten ”Backa bak”. Har ni hört den? Den är helt galen. Nu sket publiken i allt. Alla sprang fram till scenen och körde all in. Barn och vuxna rörde sig okontrollerat. Och Maxida gled omkring på scenen. Hon är så skapt för den platsen. Hon rör sig väldigt smidigt på scen. Den är verkligen hennes. Vi var hennes. Bästa svenska konsert jag sett. Ni anar inte. Ni har en skyldighet att se Maxida om ni kan. Det vet ni, va?

Tack!

 

Sina Sultani

Lämna en kommentar

Kommentarer