Hej! Lite annorlunda inlägg idag. Det är mer en reflektion som mynnar ut i en hyllning. Ett litet sidospår från segmentets vanliga stuk, men ett vi håller högt. Skanker Crew presenterar detta inlägg med stolthet! Trevlig läsning, gott folk!

Jag håller regeln ”låt experterna sköta jobbet” rätt högt. Att man inte ska försöka överanalysera saker när det finns människor som gör det så mycket bättre. Det hör man ju ofta. Jag har börjat finna en sanning i den regeln på senare år. Det tyckte jag inte förr. Då var jag huvudexpert i de flesta ämnen, ansåg jag. När jag blickar tillbaka i mina facebookminnen ser jag att det mesta bestod av arga inlägg. Jag skrev otroligt arga inlägg redan vid sexton års ålder. Jag var väldigt arg och jag ansåg att det var min uppgift att dissekera och förklara allt för alla. Första året på gymnasiet bad jag min psykologilärare låta mig få slippa komma på lektionerna för att jag ansåg att jag kunde mer än hon om psykologi. Hon slipper ha en dryg skitunge på sina lektioner och jag slipper ”höra någon kasta ur sig låtsasteorier”. Hon tog den dealen. Jag fick IG och behövde inte dyka upp. Jag trodde jag vann den kampen.

Idag ser jag världen ur ett lite mer hoppfullt perspektiv. Och lite mer respektfullt med för den delen. Det kanske kan kallas förnekelse eller naivitet, men jag tycker att det är svårare att tycka att allt är hopplöst på senare tid. För det är ju så. Människor utvecklas hela tiden. Även om det är svårt att se i perioder. Och jag skrev om detta nyligen på Instagram. Att vi ofta glömmer uppskatta den yngre generationen för vad de gjort för vår värld.
Schyffert nämner i sin show ”The 90s – ett försvarstal” hur det på hans tid var trendigt och coolt att inte bry sig om vad som sker i världen. Det var coolt att ha en apatisk inställning till viktiga saker i livet. Den apatin bland de unga har på många sätt bytts ut mot en passionerad glöd. Varje dag vill unga tjejer mellan 12-16 år engagera sig i vad feminism är till exempel. Och de vill hela tiden bredda det spektrat. ”Vilka mer kan vi inkludera i vår tolerans?”. Det har blivit coolt att inkludera! Hur mäktigt är inte det? Jag hade aaaaldrig kunnat visualisera en tid då ungdomars trender skulle vara öppenhet och tolerans. Filmen ”22 Jump Street” (svag referenspunkt, jag vet) speglar detta på ett typiskt komiskt Hollywood-sätt. När Channing Tatum och Jonah Hill tvingas gå tillbaka till skolan för att arbeta på något slags fall. Och de märker att inget är som förr. Tatum är fortfarande övertygad om att det coolaste som finns är att ha sin ryggsäck på med endast en av axelbanden. Han märkte snabbt att han var ensam i detta. Han försökte också visa sin tveklösa coolhet genom just en apati. Det gick inte hem heller. Gruppens ledare blev arg över att Tatum inte verkar det minsta oroad över de klimatförändringar som existerar.

Detta kanske inte bekräftar min teori men den visar ändå att förändringar sker. Scenen grundar sig i något trots allt. Den hade inte fungerat om det vore totalt osant. Det vore en irrelevant story.

Nu till veckans ämne och en dålig segway in till hiphopen.

Även i hiphop-världen sker stora förändringar. En snabb återkoppling till en av 90-talets stora hits. DMX ”Where the hood at”; en fantastisk låt på många sätt. Vi gungade många gånger till den! Men fylld av homofobiska texter. Och detta var ett problem för många av oss hiphopälskare. I många år har vi fått halvt blunda för dessa homofobiska verser. Chris Rock har en standuprutin kring detta; hur svårt det är att försvara mycket av den hiphop som finns idag. Jag dyrkar Eminem. Han är en del av mitt DNA, och även där har vi mycket homofobi i vissa delar. MEN….

Jag tror vi är på väg ut ur detta. Varför? Låt mig ge er sex anledningar! Fem stycken som ni redan hört talas om förmodligen och en ny up and coming som jag tycker är viktig för kulturen. Listan är inte på något sätt något rankningssystem, utan är endast byggt efter hur jag kom på artisterna, med undantag för den sista, som jag avsiktligt lagt sist för att kunna skriva lite mer om.

Silvana Imam: Hon har åkt land och rike runt med sin turné och spridit regnbågens färger överallt. Silvana är fantastisk på att skriva texter, har en otrolig scennärvaro och en coolhetsstämpel utan dess like. Med sina texter om jämställdhet och obegränsad kärlek har hon gett många av våra unga tjejer någon att se upp till och ta efter i kampen om jämställdhet. Big up, Silvana!

Young M.A: Med sin Fuck the World-attityd släpper hon banger efter banger. Hon är så hiphop att det är löjligt. Hon lever efter sina egna regler och ursäktar sig inte för någon. Lyssna på hennes ”Body Bag” och läs texten till den. Hon är på riktigt. ”You and him can suck the dick I never had!”. Bam! Flytta på er! Det som gör henne till en förebild på många sätt är att hon inte vill vara det, eller bryr sig om att vara det när man hör hennes musik. Hon gjorde SIN grej och visade vägen för många.

ROSH: Rosh är ju Sveriges Young M.A. Lyssna på ”Molotov” och hör hur hon sparkar in ansikten. Hon gjorde samma sak som M.A; hon gjorde SIN grej och det blev så jävla bra! Ändå tror jag verkligen inte vi ens har sett början av Rosh än, hon kommer ta över så mycket! Rosh är fucking life!

Lil Yahty: Se hans senaste albumomslag. Det finns på hans Instagram. Det är ett väldigt viktigt omslag. Mångbottnat. Kolla på varje individ på omslaget. Så vackert!

Frank Ocean: Shit, detta var så jävla viktigt. Så så så så så så viktigt. Att det är just Frank som sjunger om det. I hans låt ”Chanel” är det första man hör ”My guy pretty like a girl”, ”I need my baby boy” och ”Dick could roll the eyes back in the scull”. Jag kan inte ens tänka mig vad denna låt betyder för folk. Frank som anses vara en ”maskulin man” gjorde detta. Jag älskar Frank för det! Det är bortom ord. Han lyfte fram sin bisexualitet på ett sjukt ”gangsta” sätt. Han har samma coola röst, och använde den precis för att bygga en ENORM bro i genren. Tjejerna har ensam fått bära denna tunga vikten av hela detta arbete än så länge. Så kärlek till Frank för denna stora insats!

Mandy Rich: Mandy är egentligen anledningen till att detta inlägg skrevs. Söker ni upp henne på Spotify finner ni inte mycket. En låt tillsammans med Erik Toro som heter ”Mitt gamla jag”. Jag gillar den väldigt mycket! Mandy skrev till mig för ett tag sedan. Inledningen var ”Hej Sina! Mitt namn är Mandy och jag är Sveriges första transsexuella rappare”. Där fick hon mig. Jag ville så gärna att hon skulle vara bra. Det är många som skriver och vill promota sin musik, men det är sällan man verkligen fastnar för något egentligen. Hon skickade sin debutlåt ”Regnbågarnas stad” och jag lyssnade. Shit, hon är ju grym! Yeees! Hon har en känsla för rap ju! Jag kände mig ärad av någon anledning. Jag är helt övertygad om att hon kommer betyda väldigt mycket för många människor. Det är naturligtvis svårt att avgöra någons framtida samhälleliga betydelse efter en låt; men faktorerna är flera och bådar gott! Hon har känslan, drivet, hon har storyn som hon vill berätta och hon vill inspirera och få andra att hitta hem också! Mycket kommer dock hänga på folks vilja att hjälpa till att sprida namnet! Regnbågarnas stad släpps den femte maj, och om ni vibbar med låten så är det upp till er att sprida den! Låt oss fortsätta att bygga dessa underbara broar i hiphopen. Kärlek!

 

Sina Sultani

Lämna en kommentar

Kommentarer