Glesbygd’n – som en gammal vän som du vet vart du har.


“Vi är gamla och har inte fingret på pulsen längre”, säger Arvid Andersson Ellis, sångare i Glesbygd’n, när jag frågar om reggaescenen i norr. Dom är alla småbarnsföräldrar nuförtiden och får välja sina stunder. Inga mastodontrep en gång i veckan som förut. Det fanns en tid då dom i princip kunde livnära sig på musiken men så är det inte längre. ”Jag jobbar inte för att det är roligt och jag spelar inte musik för jag får betalt”, summerar Arvid. 

Idag har medlemmarna egna projekt vid sidan om Glesbygd’n. Axel Andersson (trummor) producerar och jobbar mycket med Johan Airijoki. Arvid har ett soloprojekt och dyker upp i olika samarbeten titt som tätt. 

Glesbygd’n hade en fet turné planerad för sommaren 2020 men som blev inställd pga coronan. 

”Frågan är inte om det är värt det. Frågan är om man har råd”, säger Arvid som är van vid att bandet får arra spelningar på egen hand. Ett tidigt gig var på Storsjöyran där dom helt enkelt ringde och frågade på vilken scen dom skulle spela och låtsades som att dom var bokade. ”Efter den spelningen rullade det liksom på”, säger Johan Åhman, gitarrist och en av Glesbygd’n kärntrupp. 

Åhman säger att dom kanske använder coronatiden till att spela in en ny skiva. Nu senast har dom samarbetat med poeter i ett oförglömligt framträdande på litteraturfestivalen Littfest.

”Norrlandsperspektivet var ett fräschare grepp på den tiden”, säger Arvid om när dom började.

Åhman berättar hur dom ville omdefiniera bilden av svensk reggae, inte bara varifrån den kunde komma utan också hur den kunde vara. ”Vi ville ta bort stigmat från svensk reggae”, säger Åhman. 

Vi pratar om vilka förväntningar ett namn som just Glesbygd’n kan skapa. 

”Jag tycker det är viktigt att inte vara exkluderande”, säger Arvid. När dom spelade i Övre Soppero en gång var det första dom får höra när dom kliver ur bilen ”Ni är inte från nån jävla glesbygd!” 

Grundade i Arvidsjaur bor 3 av 8 medlemmar idag omkring Umeå, Norrlands Stockholm av somliga kallat. Bandet har  även med en Göteborgare; Kultirations egen Johan Asplund. Kultiration var för övrigt bandet som inspirerade Glesbygd’n till att starta från första början. 

Glesbygd’n har haft många ofta olika sammansättningar genom åren, vilket har gett bandet en stark kärna som tål det mesta. ”Det var då det började bli kul på riktigt”, säger Åhman om hur bandet höjde sin lägstanivå så pass att dom kan släppa kontrollen på scen och lita på att dom fixar det. ”Trummisen kanske går på muggen mitt i en låt och resten av bandet löser det.” 

Dom bjuder ofta med lokala musiker på scen på sina turnéer. ”Det hjälper oss att behålla spontaniteten”, säger Åhman.  

Kanske är det bandets inkluderande inställning som gett dom en sådan varierad publik. 

Åhman, liksom många andra, beskriver stämningen på Glesbygdn’s konserter som folklig. 

”Vi har lockat en helt jävla magisk publik”, säger Åhman, ”från 5-åringar till 90-åringar från alla samhällsklasser, former och format.” 

”Vi hade ett hippie/mc-gäng som var jävligt taggade”, minns Arvid. 

Medlemmarna kommer alla från ganska olika musikaliska bakgrunder. Men gemensamt har de flesta en tidig erfarenhet av punken. När bandet formades hade Åhman lyssnat intensivt på reggae omkring tio år. Han nämner Gladiators som en stor influens.

Arvid lyssnade mycket på Rage Against The Machine. Även Euskefeurat var en tidig inspiration i sitt textförfattande med deras gräv-där-du-står-inställning.

Jag frågar vad dom lyssnar på idag. 

”Jag lyssnar väldigt mycket på väldigt lite”, säger Arvid. Han säger att han har lyssnat mycket på Alborosie den senaste tiden men tillägger att han inte alltid kan stå bakom texterna i dennes låtar.

Åhman berättar att flera i bandet har snöat in på ett band som heter Khruangbin, ett amerikanskt band med influenser av thailändsk surf-rock. 

”Glesbygd’n kommer alltid finnas och inte finnas”, säger Åhman. 

Arvid fortsätter: 

”Ni vet man har vänner som, man kommer ifrån varann och så där…

och så blir man blyg inför varann och det är som att man känner inte varandra längre.

Sen finns det dom där personerna…

man hör egentligen inte av varann, så har du inte setts på säkert sju år (nu tog jag i hemskt) och så utgår man där man var senast.

Man är inte tillgjorda. 

Man är tillbaks i det direkt.

Det är Glesbygd’n.

Som en gammal vän som du vet vart du har.”